Fru Karlssons äventyr på havet
Vinjettbild: Rorofartyget kommer rakt mot oss doppande sin väldiga för i en jättevåg; vattnet forsar in över bogen och fartyget reser sig sakta och majestätiskt ur havet.
Öppningsscen: Den stora kranen lyfter en container från däcket, svänger sakta över relingen med sin last och släpper den i havet. Vattnet stänker högt och det blir som ett hål i vattnet där containern sjunker, sedan är det som det var förut. Kranen svänger in över däck och tar en ny container.
Scen 1: Fru Karlsson går sakta genom den råddiga hamnen med sin ryggsäck. Hon går mellan parkerade bilar och stora containrar, truckar som kör och avgaserna syns i den kyliga morgonluften. Det är november och marken är skräpig av korvpapper och pappmuggar. Fiskmåsar och trutar kalasar på innehållet i omgivningens papperskorgar.
Scen 2:
Hon går genom spärren för anställda. Drar sitt magnetkort i en hållare och trycker upp dörren.
Scen 3: Inne i en av båtens många korridorer går hon. Hon öppnar en hyttdörr och försvinner. Korridoren är tom. Maskinen hörs och allt skorrar och lever.
Scen 4: Fru Karlsson iklädd rederiets mundering städar med en industridammsugare i en matsal, hon lyfter upp stolarna på borden så att hon kommer åt under borden. Allt är Perstorp i ljusa trämönster fastskruvat med stjärnskruv, Grå plastgolv, TV formade fönster mot en avlägsen landstrimma. Båtens motor brötar och lever. Allt skakar.
Scen 5: Flygbild: Båten tuggar sig fram över havet. Vi zoomar sakta in mot fartygets kommandobrygga, därinne skymtar vi Fru Karlsson bredvid styrman och kapten, (Styrman är man. Kapten är kvinna.) Vi går närmre och närmre och zoomar in på Fru Karlssons ena öga. Hon vänder ögat och sedan huvudet mot styrman och säger: – Vad var det jag ser? Det här kan bara sluta på ett sätt.
Framför båten, ett mindre fartyg rakt för över.
Scen 6: Styrman tar cigaretten ur munnen och säger: – Lugna ned dig, Jag skall ju bara skrämma dem lite. Han girar fartyget kraftigt åt barbord och tutar samtidigt. Den mindre båten hinner precis förbi fören och får allt svall från det stora Rorofartyget i aktern. Hon reser sig i aktern och ser nästan ut att sjunka i den kraftiga vågdalen framför henne. Fören dyker in i nästa våg och båten är i stort sett försvunnen i några hemska sekunder.
Scen 7: Fru Karlsson ler snett och tittar på de bägge andra och säger: – Det är lätt att skrämmas när man är tio gånger större.
Kaptenen öppnar munnen och ler hon med: – Moralfilosofen har talat.
Scen 8: Ombord på den lilla båten ser vi genom kikaren hur de hytter med sina nävar och är allmänt förbannade och rädda. Fru Karlssons röst hörs. – Är det är så vi behandlar våra medmänniskor?
Scen 9: Kaptenen säger: – De vill ha förstärkning i maskin. Havet är oändligt, himmelen är gul. Båtens eviga läte gnager sig in i allas medvetande.
Scen 10: I maskinrummet är ljudet alldeles för högt för att någon muntlig kommunikation skall vara möjlig. Alla har hörselskydd. De är fyra som arbetar där, plus Fru Karlsson som kommer in i utrymmet.
Scen 11: Fru Karlsson börjar ta upp spilld hydraulolja med Absol på en skyffel och slänga det samma i en stor bytta för avfall.
De andra stressar på med att hålla den väldiga båtmotorn i skick och fason. Det finns en obalans någonstans. Vibrationerna är kraftiga. De som arbetar är lite sammanbitna. De verkar inte ha så trevligt.
Scen 12: I matsalen serveras Risotto med kycklingbitar. Kapten sitter vid ett bord för sig själv. Några ur maskinrummets arbetslag sitter och äter utan några större åthävor. Fru Karlsson sitter tillsammans med en annan städare, Ove. Ove känns överårig, hans flint blänker i ljuset från ljusrören i taket. Kapten tittar på de bägge städarna. Hon ler och säger, – Hur mår våra charmtroll i dag då?
– Inge vidare. Säger Ove. – Jag mår bra, säger Fru Karlsson; mest för att få tyst på Kaptenen. Utanför de TV formade fönstren en klippig kust med många byggnader. Gråväder med en del blåst. Det börjar skymma så smått.
Scen 13: Ett nytt ljud fortplantar sig genom hela båten. Det är ingen stor skillnad mot tidigare, ett tillägg bara. Det låter ”Tiss, tiss, tiss. ́Litet ́ och ingen lägger märke till det. Ingen kommenterar det i alla fall.
Fru Karlsson och Ove städar korridorerna. De går baklänges med en svabb. Hinken på en liten städvagn bakom dem. Ove är trött och sitter hellre ned på en tröskel i korridorens ena ände. Han pratar om förr i tiden. Hur det gick till när de lossade och lastade; bit för bit med lyftkran. – Inte som nu när de bara kör på allt med stora truckar. Ett par timmar, så är allt färdigt. Tråkigt, ingen tid att gå iland. Fru Karlsson säger, – Vi skall ligga här i två dagar nu. Det skall väl bli trevligt. Vi kunde gå iland du och jag: ta en pilsner och titta på stan.
Ove blir glad, – Ja, det gör vi.
Scen 14: Staden är stor och pilsnerbrun. Hamnen ligger bara en liten bit från centrum. De åker taxi. Ove och Fru Karlsson är finklädda, han i kostym med slips. Hon i dräkt, promenadskor och snygg mössa.
Scen 15: En annan bil följer dem hela tiden, en liten vit, ganska rostig bil. Står en bit bort på gatan när de går in på puben.
Scen 16: Inne på puben är det mysigt. Fullt med tavlor, skyltar och annan pubregalia, De beställer osttallrik, öl, revbensspjäll, kaffe och glass till efterrätt. De har trevligt, går en promenad tittar på statyer med gubbar till häst.
Scen 17: På väg hem till båten syns den vita bilen i bakgrunden. Båten är stor och vacker. En siluett mot den rosa natthimmelen.
Scen 18: En bit bort i samma hamn ligger den lilla fraktbåten som de var på väg att köra över några dagar tidigare. Den vita bilen kör dit men ingen stiger ur. Det är styrman och kapten som sitter i bilen.
Scen 19: Av och pålastning av containrar pågår, det dunkar, slår och ropar inifrån containrarna, ingen av dem som kör truckarna verkar vilja höra att det är så. Det är dags att ge sig iväg. Kapten står på en blåsig kaj och grälar med en främmande kvinna i vita kläder. Hon viftar vilt med armarna och är arg. Det blåser, vi hör inte vad hon säger. Den vita kvinnan tittar ut över havet, Vi går närmare. Hon har rederiets emblem på sin chica dräkt. Hon säger. – Det är du som är kapten. Om hon vet, skall hon bort.
Scen 20: Det nya ljudet är etablerat och lite starkare. Vädret är inte så kul. Båten häver sig tungt. Uppe på däck går folk och kollar att allt är surrat och fast. Regnkläderna är blöta. Kapten är sur och går och muttrar på kommandobryggan.
Scen 21: Långt bakom vårt stora fartyg kommer den lilla fraktbåten. Det är tre människor i styrhytten, en är uniformerad.
Scen 22: Fru Karlsson ligger i sin hytt och tittar i taket. Hon ligger under täcket. Hela tillvaron ruskar och morrar. Ljudet är högt.
Det knackar och utan att vänta på svar stiger kapten in. Hon ler lite osäkert och skriker genom ljudet att hon är välkommen upp till kommandobryggan på en kvällsmåltid. – Lite kaffe och en kaka. Skriker hon.
Scen 23: Här högt ovan havet är det lite tystare men det gungar, svänger sakta fram och tillbaka, Ljuset är mysigt och intressanta apparater lyser med färgglada små prickar överallt runt fönstrena.
I mitten tronar den stora radarskärmen med sin eviga cirkel och en ljus linje som svänger runt, runt och beskriver omvärlden. Utanför fönsterrutorna är det helt mörkt.
Scen 24: I ett litet utrymme snett bakom kommandobryggan står en liten soffa och två fåtöljer, samt ett bord med sockerkaka. En termos med kaffe och ett mjölkpaket finns också med i bilden.
Scen 25: Fyra personer finns på bryggan. Andrastyrman står vid konsolen med alla kontrollerna och styrspakarna och tittar ömsom på en dataskärm ömsom på radarn. En liten gul prick uppenbarar sig i radarskärmens yttersta radie. Andrastyrman tänker inte på det, han lyssnar till de andra tre.
Scen 26: – Så trevligt att du tog dig tid att komma upp, säger kapten. – Det kan ju bli lite ensamt och enformigt här uppe, fortsätter hon. – Ni är ju tre stycken, säger Fru Karlsson. – Det kan väl inte kallas ensamt?
– Du är allt lite egen du, fortsätter kapten. – Min lilla moralfilosof, lägger hon till. Hon fortsätter, – Du är ju nyanställd här på rederiet, som städare. Och det du fick se under ditt första besök här på bryggan var ett skämt förstår du. Bara lite bus, så som man gör här på sjön. – Du är ju en landkrabba och förstår inte riktigt. Här på havet är tonen rå men hjärtlig. Det är tyst mellan dem, bara båtens eviga morrande äter sig in. – Lite bus, säger kapten igen.
Fru Karlsson sörplar på kaffet och biter i sockerkakan, de andra följer efter. Andrastyrman går bort till de tre och norpar en sockerkaksbit och en halv kopp kaffe. Det är allt han hinner innan kapten far upp. – DU SKALL STÅ TILL RORS! Det är farligt att lämna posten, nu när det är sånt väder och allt. Och det är sant, nu blåser det verkligen. Sjöhävningen ökar sakta hela tiden och vågorna bär stora skumkrön. En del skum ryker av i kastbyarna. Man ser lite av det i båtens strålkastare som nu är tända.
Scen 27: Storm Fru Karlsson försöker sova. Båtens brölande varierar med sjögången. Linnet och arbetsbyxorna som hänger på en krok svänger fram och åter, beskriver var lodlinjen går i förhållande till båtens rullande på havet.
Scen 28: I en riktig storm blir himmelen brun eller ockra. Tunga trasiga moln far med en fart som förvånar. Längst bort mot horisonten är det riktigt mörkt. Det finns en gles ytterskärgård inom synranden.
Brottsjöarna vräker sig över klackarna och skären.
Scen 29: I maskinrummet börjar de få riktiga problem, Från en av de stora gröna topplockskoporna börjar det ryka. En tråkig oljedimma ligger över allt i tunna sjok. Det blir svårare för maskinskötarna att hålla smörjningen igång. Det läcker någonstans så att oljetrycket blir ojämnt. Det springer omkring på plattformarna och gångarna mellan maskinens olika delar, men vad hjälper det.
Scen 30: Förmodligen har inte cervisen av maskin varit tillräcklig. Att spara pengar kan ibland straffa sig. Under lugnt väder kanske de kunde ha gått att stanna några av de cylindrar som ryker, men nu behövs all dragkraft båten kan få.
Scen 31: Kapten vet att smörjningen är otillräcklig, hon har vetat det ett bra tag. Det var därför hon skrek åt den av rederiet utsända. Det ser vi i en minnesbild som kapten har av händelsen.
– Jag skiter väl i Fru Karlsson, det är båten som är misskött. Fru Karlsson har vi kollat, hon vet inget.
Scen 32: Nu störtar vågorna över fören och rinner ut i spygattena. Fören reser sig mot himmelen, så stannar hon med näsan vänd upp i vädret, som för att sniffa på regnet och påbörjar sedan nerfärden mot nästa vågdal. Oändligt långsamt neråt, neråt, Det suger i magarna på alla ombord. Nu möter hon havet och vatten häver sig åter in över fören, Stänker ända upp till bryggan där kapten har vakten.
Scen 33: Då blir barbords motor till sist för varm och det börjar brinna, det tar sig fort i den oljebemängda luften. Brandlarmet går och sprinklersystemet vaknar till liv. Allt blir våt dimma och rök. Det går inte att andas. Det finns rökskydd men ingen har övat på att ta på dem. Tuberna är tunga och plattan med ryggselen är inte i ordning. Till slut får en av maskinisterna på sig ett rökskydd och sliter med sig en skumsläckare. I maskin är det mörkt och sjögången gör det hopplöst att röra sig därinne.
Scen 34: Nu går båten för halv maskin. Elden är släckt men motorn i den delen är tyst. De hittar en av maskinisterna död i utrymmet mellan en spång och den stora motorn. Han har ramlat och slagit sönder skallen. Hon med rökskyddet är trött, trött. Hon sitter och glor med masken dinglande under hakan.
Scen 35: Det är som att åka hiss i den starka sjögången. De tre i Maskin blir med ens våldsamt sjösjuka. De vill bara därifrån. Upp i friska luften där man kan andas.
Scen 36: Fru Karlsson vaknar ur sin antisjösjukesömn av brandlarmet, hon spyr i vasken, torkar sig med baksidan av handen och vinglar ut i korridoren. Det är svårt att röra sig i båtens innandömen; svårare nu när skeppets fart har avtagit och hon är mer hjälplös i den grova sjön.
Scen 37: På bryggan är det fullt liv. Kapten talar i högtalarsystemet till alla anställda på båten om hur nödläget ser ut. – Vi har en motor kvar i drift så se till att den hålls igång till varje pris. Bägge lagen i maskin skall vara där.
Se till att köra fläktarna för att få ut röken på halvfart så att inga säkringar går. Öppna ventilerna på ingående luft fullt ut och få ut skiten. Sen kör ni järnet. Vi skall hålla skutan gående till varje pris. Jag går inte ut med ett ”Mayday eller S.O.S.” i detta läge.
Scen 38: Fru Karlsson tänker, ́Hon vill inte ha sjöräddningen här ́. Det är något med lasten. Hon har just spytt en gång till, fått på sig en flytväst och sitter mitt ute i stormen i en livbåt. Mössan har hon dragit ner över öronen. Vantarna är på, ryggsäcken mellan knäna.
Scen 39: Ove kommer krypande på däck, han blöder lite från ena handen. – Karlsson, Fru Karlsson. Jag vill vara med dig. Hjälp mig över,
Scen 40: Nu sitter de där i livbåten, bägge två. Flytvästar, tjocka kläder. Båten är farligt nära land känns det som.
Hon styr ut ur faran bit för bit. Ut på det öppna havet, det går långsamt och hon stampar våldsamt. Bara ena skorstenen ryker.
Scen 41: Fler personer ansluter till livbåten, Kökspersonalen kommer krypande mot Ove och Fru Karlsson. En har fortfarande kockmössan på sig.
De får hjälp av Fru Karlsson att ta sig upp i livbåten. Båten vrålar Wrow, wrow wrow. Regnet piskar. Allt gungar.
Scen 42
: Kapten står ensam till rors. Förste och andrastyrman står på knä över varsin toalett och spyr.
Scen 43: Maskinrummet ät tomt, men den kvarvarande motorn arbetar på som om inget hänt. Den behöver ingen hjälp. Den döde ligger kvar där han dog.
Scen 44: Maskinrumspersonalen sitter också i livbåten. Den börjar bli full nu. Alla lika sammanbitna och tysta.
Scen 45: Ingen säger något, men plötsligt tar Fru Karlson tag i manualen för hur livbåten skall sjösättas.
1. SÄTT I DYVIKOR, (bottenpluggar). 2. KONTROLLERA ATT INRIDARNA ÄR FASTSATTA. 3. LOSSA ELKABLAR. 4. LOSSA SURRNINGAR. OBS! Ingen inunder.
5. SÄTT UT LIVBÅTSLEJDARE. (Ej vid övning) 6. FIRA TILL EMBARKERINGSDÄCK. 7. VID ÖVNING! KLARGÖR HÄNGTÅGEN. 8. KOPPLA UTRIDARE. (taljor) 9. LOSSA INRIDARE. 10. STARTA MOTOR. OBS! Kallstartfunktion 11. TA OMBORD PASSAGERARE. 12. SLACKA UTRIDARE. 13. LOSSA UTRIDARE FRÅN LIVBÅTEN. 14. FIRA!
Scen 46: Allt görs i fel ordning då alla redan är där men bottenpluggarna kommer i och Livbåten börjar sin färd nedför skrovet. Det är en vansklig färd, allt svänger och livbåten dunkar mot fartygets sida på ett otäckt sätt. Alla håller i sig och gömmer huvudet mellan knäna.
Scen 47: När livbåten når vattenytan är den nära att kantra men lyckas på något vis få fören ut mot sjön. Linorna lossas, hon är fri. Propellern tar tag i vattnet och Ove drar gas på den lilla motorn. Alla ligger ner för att inte slås av båten i brottsjöarna.
Scen 48: Vi ser hur det stora Rorofartyget försvinner bakom jättevågor. Ut till havs. Endast Kapten och hennes två styrmän är ombord, De är lämnade i sticket av sin besättning.
Scen 49: Stormen bedarrar Det är blött och kallt. Livbåten är halvöppen. Bara fören är täckt. Många tar skydd där inunder men alla får inte plats.
Fru Karlsson sitter till rors, Ove sköter motorn, Bränsle finns det gott om.
Scen 50: De har ingen mat på livbåten. Förutom nödkex som fanns i båten finns inget. De styr mot land fast de vet att det är farligt. Fru Karlsson trivs vid rorkulten. Hon lever. Hon skrattar.
Scen 51: På det stora skeppet är allt tyst, (Förutom motorljudet då). Kapten har just upptäckt att de är övergivna. Hon suckar mest, verkar ointresserad av hela historien.
Styrmännen sitter apatiska och tittar ut över havet.
Scen 52: Kapten ringer rederiet och berättar vad som skett, hon inväntar order tyst och surt. Hon hade velat vara med i livbåten. Hon har tårar i ögonen. Inom sig ser hon sig sitta med Fru Karlsson i livbåten; glad och fri, hållandes Fru Karlsson om axlarna.
Scen 53: Det lilla fraktfartyget stampar sig fram i sjön. En av sjömännen får syn på livbåten. Han pekar och gestikulerar. Tar sig upp för lejdaren till styrhytten och in. Man ser att han pekar mot livbåten när han väl är inne.
Scen 54: De blir tagna på släp efter det lilla fraktfartyget som styr mot närmaste hamn. Det är för farligt att ta dem ombord i sjögången. Längre in, bakom ytterskären kanske.
Scen 55: Det stora Rorofartyget stävar ut på havet och försvinner för att aldrig mera återkomma. Inga spår, ingen förklaring.
Scen 56: Fru Karlsson står med en kopp svart kaffe i en hamn och tittar ut mot havet. En grå filt har hon om axlarna. Ove kommer ut ur hamnkontoret, går fram till Fru Karlsson och tar henne i hand. Som om det var en bjudning. Han är lite fnissig.
Scen 57: De andra i besättningen kliver på en blå buss som kör iväg. De stojar och är glada. Fru Karlsson och Ove tittar efter dem.
Scen 58: Fru Karlsson och Ove kliver på den lilla fraktskutan. Landgången dras in. Folk på kajen hjälper till att lossa förtöjningarna. Båten stävar ut mot öppet vatten.
Scen 59: Ombord på den lilla fraktbåten står hon längst fram i fören. Hon håller sig i relingen och andas in den friska havsluften. Hon är stolt och rak. Fru Karlsson vänder sig om och kastar en slängkyss till dem som står i styrhytten. De vinkar tillbaka.
Scen 60: Slut
Scen XX: Hon sitter vid sitt lilla skrivbord. En ålderdomlig dator har hon framför sig. Svartvit skärm grågult tangentbord, hon skriver. Bredvid henne på golvet står ryggsäcken som hon haft med sig genom hela historien. I dörren bakom henne tittar en tonårig unge in med hängande lugg. I hallen syns en man gå ut på gårdsplan. Han har orange jacka med reflexband. En traktor startar, en hund skäller, kråkfåglar hörs om man lyssnar.
Svart. Ny bild
: Fru Karlssons ansikte: Hon blundar, en traktor hörs, en hund skäller, kråkfåglar hörs om man lyssnar. Slutvinjett Havet, det stora havet: Långt borta ser vi Rorofartyget vid horisonten.
Hon försvinner i solgatan.
Ansiktet på Kapten lyser upp solgatan, hon gråter och i pannan på henne ser vi Fru Karlsson
© Martin Etherton Friberg 2009-2010-2014
Överbelastat hydraulsystem orsakade brand
Efter att hydraulsystemet varit igång några timmar larmade systemet för hög temperatur. Samtidigt uppstod en läcka i en koppling på lågtryckssidan av systemet. Kopplingen lagades och olja fylldes på. Ytterligare
några timmar senare gick larmet för
hög temperatur igen. Strax efteråt gick
också brandlarmet. En brand hade brutit ut
i maskinrummet. Huvudmaskinerna stoppades, branden släcktes och assistans av bogserbåt fick begäras. Ännu en koppling
på lågtryckssidan hade gått. Olja hade läckt
på ett avgasrör och antänts. Det konstaterades
att temperaturen på oljan varit för
hög. Det ledde till ett ökat tryck som i sin
tur fått kopplingarna att haverera. Temperaturökningen berodde på ett ineffektivt
kylsystem där kylvattenintaget satt så högt
att det delvis sög luft under sjögång. Dessutom
var en ventil på ledningen till expansionstanken stängd.
MAIB SD 1/2002 Case 12